Mår äntligen lite bättre igen!! Sedan en vecka tillbaka har jag fått mindre ångest osv. Jag och mina kompisar har bokat en resa i sommar och min pojkvän ska med. Kanske borde kännas sådär eftersom mina känslor gått upp och ner lite det senaste och resan inte är avbokningsbar men känns faktiskt skönt, behöver inte fundera så mycket då. Speciellt eftersom de är en riktigt festarresa vi ska på tror jag det känns skönt att ha med honom, då kan man kombinera det med fest och mys istället. Tror verkligen bara allt hade blivit värre annars ifall det vart fest rätt igenom och han inte vart med. Dessutom är det en annan tjej som ska med som också tar med sin pojkvän. Tror kanske inte det är över vad jag känner för honom jag haft ångest över utan mer att det någon gång kommer ta slut så varför inte lika gärna nu? Men jag vill ju vara med honom just nu, kommer säkert komma en tid då jag känner att det inte längre fungerar. Och även om det kommer vara jobbigt kommer det antagligen kännas rätt att göra slut, vilket det inte känns nu!

Har börjat söka lite jobb nu med. Kan inte se mig själv jobba riktigt men hade ju vart så skönt med lite extra pengar (är totalt pank efter bokning av resan) och inte behöva ha panik när man väl tar studenten. Så jag hoppas på det bästa. Har dessutom lite andra saker att se fram emot, så skönt! Det enda man vill i livet är ju trots allt att vara lycklig!

Fattar inte, såhär mycket och ofta har jag aldrig känt innan? Vad händer? Känner mig deprimerad på riktigt, dessa senaste två månaderna har vart ett helvette som gått upp och ner och jag vet inte hur jag ska få det att sluta. Är det mina berg och dalkänslor för min älskling, som jag helt seriöst inte vet ifall jag har känslor kvar för eller inte längre. Känns verkligen för jävligt för hade aldrig orkat med ett break-up eller paus när jag mår som jag gör. Han är så fin och jag behöver han, varför är jag inte säker? Känner mig ensam, som inga kompisar egentligen bryr sig. Går verkligen inte att beskriva men känns som jag lever i en bubbla, är aldrig glad på insidan längre..när ska det bli som vanligt igen? Fattar fan inte asså

Jag träffade en gammal kompis idag, finns ingen jag an prata med som henne och som lyssnar och försöker förstå en på sättet som hon gör. Jag är så fruktansvärt mainstream, osäker och ytlig. För helt seriöst så skäms jag lite (eller kanske mer att jag skulle skämts ifall jag såg nån jag kände) när jag är med henne. Anledningen är hennes klädstil, hon har en väldigt egen och lite extrem stil. Lite krock när jag går där i min Odd molly kofta, svarta Dr. denim jeans och Primeboots. Men som sagt, jag lever innan för boxens gränser (kan man ens säga så?). Hon är i alla fall en väldigt fin, snäll och omtänksam människa och det är ju de som räknas. Helt ärligt så saknar jag henne, våra tider (sjuan, åttan, nian typ) och alla underbara minnen. Hon är inte som mina andra kompisar, hon bryr sig om mer än killar, utsende, fester osv. Usch, nu lät jag hemsk, för jag har faktiskt jätteroliga och goa kompisar men dom har känts lite annorlunda det senatse. Kanske är det denhär nya singelgrejen? Dom är i alla fall väldigt bra!

När jag berättade för henne om ångesten jag haft det senaste, dels den över hur snabbt tiden går och att jag inte känner mig redo för framtiden, dels att jag tycker de känns konstigt att vara tillsammans med nån när jag är så säker på att jag inte vill dela mitt liv med han, tyckte hon att jag skulle prata med en psykolog. Skulle man våga det? Och skulle det ens hjälpa? Vartit hos en kurator en gång och kändes bara som hon tyckte jag var dum i huvudet. Får se hur jag gör, hade ju trots allt vart skönt att ha någon profisionell att prata med! Måste börja försöka att börja leva i nuet, och inte ständigt tänka fram eller tillbaka. Kram

Ni vet den känslan när hela magen känns som den bestod av en klump? Eller är det kanske ett hål? Jag har alltid haft en del ångest från och till, många gånger över småsaker. De senaste två månaderna har den kommit oftare än vanligt. Anledningen är min stora panik över framtiden. Om fem månader tar jag studenten, fem månader!! Jag har ingen anning om vad jag vill eller kommer göra efteråt, verkligen inte den blekaste. Jag har ingen jobberfarenhet och inte särskilt höga betyg så utbudet vimmlar ju inte direkt heller. Alla är så himla glada. Och visst, jag med, över att komma bort från skolan och över hur kul själva studentdagen kommer vara. Men sen då? När man inte längre är barn på egentligen några plan, utan vuxit upp och verkligen kan kalla sig vuxen? När man inte har samma trygga grund att stå på. Självklart kommer allt lösa sig i slutändan, som det alltid gör, eller? Men jag kan inte hjälpa att känna denna paniken, för även om studenten medför många möjligheter så medför den också en del frågetecken. hmmm..detta är så svårt! Alltså när man går från barn till vuxen, och det är verkligen ett hejdundrande stort steg. Får se om plannerigen jag har för tillfället håller i sig. Jobba på allt vad jag kan få i ett år, resa en del och spara resten. Därefter vara säker och komma in på det jag vill studera till haha. Återstår att se!

Hur vet man att man är kär? Hur kan man vara säker? Jag har sedan två år tillbaka haft pojkvän, jag älskar honom. Hans skratt, hans ögon, hans läppar, när han tar på mig och sättet han ser mig på. Jag bryr mig om honom så mycket att det kan göra fysiskt ont i mig att se honom ledsen. Men under stor del av vårat förhållande har jag från och till haft tankar ifall jag verkligen är kär, och inte bara full av kärlek. Oftast har jag tvekat på grund av ytliga saker som att han är lite kortare än mig, hans familj är inte alls som min och jag har aldrig kunnat känns mig bekväm där. Hans pappa ogillar jag, han styr honom och är så fruktansvärt konstig och min pojkvän verkar inte märka det själv. Fast egentligen vet jag knappt om det är därför jag har haft mina tvivel, det är ju bara känslor jag haft inom mig. Vart dom egentligen kommer ifrån är jag inte säker på.

Mina tvivel fick oss en gång att ta en paus, denna varade i en månad och efter det älskade jag honom om omöjligt ännu mer. Ända sedan vi blev tillsammans igen på alla hjärtans dag förra året har jag aldrig tvekat så som jag gjorde innan utan känt mig säker på att jag verkligen är kär. Förräns nu för två-tre veckor sedan. Mina tre närmsta kompisar som alla också haft förhållande emellan 8-18 månader har nu blivit singlar igen och lever ett festarliv ingen av oss gjort innan. Jag vill plötsligt kunna festa utan att ha några "regler". Det känns som att jag förlorar mig ungdom när man är fast i ett förhållande, men samtidigt älskar jag han så och vill inte släppa den bästa personen i mitt liv. Blir galen på mig själv, och får sjukaste ångesten över att inte veta vad jag vill, han är inte värd detta. Är längtan efter att vara singel bara att jag vill ha bekräftelse från killar och testa nya saker som ändå senare ändå kommer få mig att må dåligt efter ett tag? Eller betyder det att jag börja tröttna på min pojkvän?

Vad är egentligen kärlek? Hur vet man att man är kär? Och hur vet man vad som är bäst för en? Dessa frågor ekar i mitt huvud idag. Nu ska jag åka och handla med lilla mamma. Ingen söndagsångest idag då lovet håller i sig i två dagar till.Hoppas ni får en bra kväll, kram!