Sen några veckor tillbaka har jag börjat få mellanblödningar men de var inte förrän förra veckan jag förstod att nått inte är som det ska. Har nu mellanblödningar typ varje dag (hade mens för typ 1,5 vecka sedan) och lite ont i nedre delen av magen. Jag var hos um igår och testade mig, gravid var jag iaf inte. Det är ju ett vanligt tecken på klamydia med blödningar så på ett sätt hoppas jag nästan att det är de som det är för då vet man iaf. Sen känns det tråkigt för isf har ju Albin förmodligen ljugit för mig om att han inte vart med någon annan men läget mellan oss är ändå såpass oklart. Han skrev till mig i lördags så vi skrev lite grann men känner att jag inte vill få upp ngt hopp igen. Testade mig mot hiv med och nu har jag ju typ börjat innbilla mig att jag har det också fastän att den risken inte är så stor. Men är väl framförallt det här med mellanblödningarna som gör mig orolig....

Tillägg: Hade ingen könssjukdom, skönt att veta :)

Förra helgen var jag ju hos Albin i Lund, jag skulle säga att vi hade det ganska bra. Ibland var det stelt och jag slängde ur mig en del grejer som jag ångrar men över lag var det mysigt, kul och mycket bra sex. Tyckte jag iaf. Efter det har han varit annorlunda mot mig. Jag skrev till honom i förrgår och fråga hur allt var, han svarade på natten att han öppnat och glömt av svara...vi skrev lite till under morgonen igår men sen slutade han plötsligt att svara igen och har inte svarat mig sedan dess :)))) var verkligen sjukt ledsen igår, börjar såklart med en gång tänka på varför han ändrat sig emot mig och vad jag gjort för fel. Känns så tråkigt för han är en bra kille och jag hade ju i min dumma hjärna redan börjat tänka på en framtid med honom. Samtidigt som jag är ledsen (känns bättre idag dock, men det kan ju vända igen hehe) så känns det "skönt" att jag bestämt mig för att inte lägga någon mer energi på någon som ändå inte vill ha mig. Dessutom var han inte så gullig som jag trodde, för då slutar man ju inte bara höra av sig till någon utan berättar varför. Undrar verkligen om han aldrig kommer höra av sig igen eller om han kommer höra av sig om typ en vecka som om ingenting hänt. Känner mig ändå rädd för att han verkligen ska säga till mig att han inte vill höras/ses mer, trots att han redan dissat mig nu känns den dissen ännu hårdare. Det hela verkligen i hjärtat...och blir sorgsen över att de alltid skiter sig med killar. Blir inte bättre av att vi läser världens depp-kurs i skolan (palliativ vård), aja nån gång måste det väl vända. Finns nog någon för mig där ute nånstans.

På fredag ska jag ner till Albin och vara hos honom från 14 på fre till 11 på sön ungefär...känns kul och spännande. Igår sa han dock i telen att han ville vara ärlig med att han inte ville ha distansförhållande vilket jag ändå blev lite bessviken över, innan har de ju mer vart lite oklart. Men sen skrev han dock på källen typ "vem vet i framtiden? Menar inte att det aldrig kan bli något men just nu" så då fick man ju lite förhoppningar igen. Ska höra nu i helgen hur han tänker om att vara med andra och lägga fram det som om jag tror att han vill kunna det så får vi se hur han reagerar då. Ska försöka snärja honom lite när jag är där nere hehe. På ett sätt känns det lite lungt att ha det såhär också, hade nog blivit lite stressad av det va liksom "mot förhållande". Blir lite triggad av att någon inte vill ha mig, dels blir de en sport och dels tar man själv ett känslomässigt kliv bakåt vilket är bra i detta fallet. Blev att jag slutade med setralin igen efter bara en vecka pga av att sexlusten blir så fuckad och vill verkligen att allt ska bli bra när jag är där nere. Så jag hoppas på det bästa nu...

Har haft så mkt ångest senaste, och idag har den verkligen ätit upp mig. Har jobbat och knappt kunnat tänka på nått annat än Albin och "ovissheten" vilket lett till massa ångest. Så när jag kom hem idag tog jag en halv Setralin igen, kanske egentligen fett onödigt men kändes ändå så bra på något sätt. Jag har 80 dagar kvar och vet att dessa dagar kommer var ångestfyllda (fram mot praktiken) så varför inte? De hjälpte ju mig faktisikt (oavsett om det dels var placebo). Enda minuset är ju att jag får svårare ett komma, vilket ändå är en viktig grej för mig....aja, jag hoppas att det ordnar upp sig lite för mig nu och har för mig att de brukar gå att komma tillslut ändå hehe

Då var det nytt år -2018- och jag är så otaggad. Fast att det kanske inte låter så i alla inlägg så har nog 2017 varit en av de bästa åren hittills och vill inte lämna de bakom mig än. Detta året, med start i Mars, ska vi göra vår slutgiltiga praktik och det är såå mkt som måste falla på plats för att jag ska känna mig som sjuksköterska. Så fast det är två månader kvar börjar jag redan oroa mig inför den. Känns typ som att jag har två månader kvar att leva nu och sen tar livet slut hehe vet att de låter sjukt. 

Har träffat Albin tre gånger till och då sovit över varje gång. Känner verkligen att jag börjar gilla honom, frågade igår vad han tänker om famtiden och då svarade han typ att han inte kände att han ville ha något distansförållande men att han gärna fortsatte snacka, att jag kunde komma till Lund och hälsa på och att vi kunde ses när han var i gbg. Kanske inte var så dåligt svar egentligen men tänkte ändå att vi var påväg nånstans tror jag så känner mig så ledsen nu. Vi ska träffas en gång till innan han åker hem igen och kommer knappt veta hur jag ska bete mig för vet att de kommer kännas så jobbigt när jag åker därifrån och inte veta när och om man ses igen. Kändes dåligt bara när jag åkte däridrån imorse....Dessutom har han inte hört av sig på hela dagen (vilket kanske inte är så länge) men inbillar mig att han tappat intresset lite nu. På ett sätt vill jag bara skita i han, släppa det och gå vidare medan jag på ett sätt vill försöka satsa och visa honom att de kommer gå (om de nu verkligen bara är avståndet som är ett problem). Är så himla rädd att bli sårad bara, hatar detta....villa gråta men kommer inga tårar, vill börja med setralin igen men vet inte om det är en bra ide.