Träffade ju mitt ex idag, det känns förjävligt. För det första var det som jag trodde då han fortfarande hoppas att de ska kunna bli vi igen, han såg så ledsen ut när jag sa att det nog inte kommer att hända. Han hade fixat sig så fint för min skull, lilla pärlan <3. Han berättade hur mycket han ångrar att han prioriterade som han gjorde och att han inte öppnade upp sig om all skit som hänt honom och bara var ärlig, för det var ju det jag ville. Han sa att han ändrats nu och börjat öppna sig för folk, sa att han alltid varit så rädd att jag och kompisarna skulle lämna honom om vi visste sanningen och att de var därför han inte gjort de tidigare. Men han berättade lite av det, att pappan slagit både honom och mamman och att de gått så långt att de till och med funderat på att byta efternamn. De har fått flytta till en annan stadsdel och mamman har fått byta jobb. Han har ockå slutat betala för sin bror. Han hade kommit till så många bra insikter, men tyvärr räcker de inte längre för mig. Det gör så ont att såra honom på det sättet, men man kan ju inte vara med någon man inte är kär i. Han frågade om jag trodde de fortfarande skulle vart vi om han prioriterat mig framför sin bror och vart ärlig om allt, jag tror det, var tvungen att säga ja. Men antagligen hade de inte varit rätt för de....Känns som man är tillbaka på ruta ett idag, känns lika hemskt som när vi gjorde slut. Men nu vet jag iaf att jag kommer överleva. Jag hoppas bara att allt går bra för honom, att han får styrka och livsglädje, plzzz God. Tänk vad leden han skulle blivit om han visste att jag legat med sex personer efter honom. Känner mig som en hemsk person som sviker och väljer bort den finaste människan jag nånsin träffat </3 vill bara rädda honom.

I torsdags träffade jag mitt ex ute när jag var full, det var kul och vi höll på och skämtade med varandra som vi alltid brukade göra. Det blev en del kramar och närkontakt för att de kom så naturligt liksom, tyvärr även några kyssar. Men för mig spelade de typ inte någon roll, jag kände noll attraktion till honom, asså tror inte jag ens hade kunnat ligga med honom längre. Tyckte inte heller de kändes jobbigt efter eller något efteråt, kände mig liksom bara över honom. Dagen efter skrev han och fråga om jag ville ta en fika och jag svarade ja eftersom att jag vill kunna ha en bra relation med honom, så detta ska vi nu göra imorgon. Men nu känns det inte alls bra, idag har en av hans kompisar snapat massa på honom och b.la skrivit "saknar du inte den kroppen?" och han själv ville att vi skulle ses på kvällen ist för dagen och blev typ sur när jag svarade att de kändes så dejtigt. Kommer också ihåg att han hintade i torsdags att han ville följa med mig hem. Jag vill ju liksom bara att vi ska ha en lite trevlig cath-up och sen ska vi gå hem och släppa varandra igen men börjar fundera på om det verkligen är det han vill....

Har också hamnat emellan ett litet drama igen, fast jag verkligen inte tycker själv att jag gjort nått som var fel eller konstigt. De plus att jag ofta hamnar i en situation där jag snackar skit om folk och ångrar mig efter gör verkligen att jag idag har känslan av att allt jag gör blir fel. Detta är iaf sista jobbveckan innan två veckors semester så längtar sönder tills på söndag kl 18 hihi. 

Nu under midsommarhelgen har jag varit med kompisar i Tylösand, har varit så taggad inför den helgen men nu känner jag mig bara tom. I fredags var jag riktigt full och en av killarna vi bodde grannar med på hotellet var väldigt på mig. Tjatade till sig kyssar, drog ner mig i hans knä, gav mig massa "komplimanger" (sa att jag såg ut som barbie, att mina ben/rumpa var fin och om han var min pojkvän skulle han aldrig ha låtit mig förstora läpparna, så oklart om de verkligen var komplingar men tror att han menade det så). Jag hade lovat honom en kyss om han var med och spelade kubb, efter vi var klara med spelet ber han mig följa med till hans rum för att få en drink vilket jag gör. Där frågar han om kyssen jag lovat och vi börjar hångla, svinfull som jag är gör jag mittt "signaturemove" dvs sätter mig över honom. Han börjar ta på mig väldigt mycket och kysser mig väldigt hårt, jag har egentligen aldrig känt mig attraherad av honom så då känner jag att det känns väldigt fel och försöker trycka bort honom lite. Helt plötsligt trycker han upp sina fingrar i mig, jag säger åt honom ta ut dom men då börjar han istället pulla mig och säger "kom igen, det blir skönt". När han väl slutar och jag vill gå därifrån säger han "snälla kan du inte ställa upp på bara en minut, jag lovar jag kommer på en minut", då blir jag sur och frågar om han fattar att han försöker tjata till sig sex och går därifrån. Precis innan ber han mig att inte berätta för någon vad som hänt eftersom att han tycker det är pinsamt för honom. Han ber senare under kvällen om ursäkt men lägger ändå över skulden på mig och säger att han hade svårt att veta vart gränsen gick eftersom jag var med på det ifrån början. Det är så som jag kommer ihåg det iaf, tyvärr var jag ju jäkligt full och har flera minnesluckor.....Jag blir så arg på mig själv, arg för att jag inte säger ifrån utan vill hålla stämningen uppe och inte göra någon sur, arg för att jag gör saker jag vet att jag inte vill göra. Vet inte ens om detta verkligen var ett sexuellt övergrepp egentligen, men känner mig så äcklad över honom pga av han sätt och att han pullade mig när jag bett han dra ut fingerarna. Äcklad av mig själv också som inte stod upp för mig själv. Kan verkligen nu förstå på ett helt annat sätt att folk kan känna skuld/skam efter vissa våldtäckter och inte vilja anmäla....

Efter detta gick vi ut, sturlade upp en kille och tog med honom till vårt hotellrum, vi hade lite halvdåligt fyllesex (såklart utan kondom med). Han var fin och jag ville egentligen att han skulle stanna kvar och mysa med mig men mina kompisar skulle sova i samma rum och J var helt bestämd på den punkten att han skulle gå. När jag skickade ut honom blev han såååå arg, tydligen är det svinlångt mellan tylösand och halmstad där han bodde. Jag känner mig så taskig nu i efter hand och har jättedåligt samvete. Ochkänner mig ledsen över att det blev dåligt denna gången också, fattar inte varför jag fortsätter ha fylleligg som jag ändå inte får ut något utav. Fattar inte vad som hände med självrespekten, den dog ut när mitt förhållande dog ut typ. Måste skärpa mig, börja tänka efter och känna vad jag verkligen vill. Söndagsångesten idag är brutal....ville göra om helgen och göra den bättre, men istället väntar en vecka med 6 dagars jobb. Hörs väl snart igen /en vilsen tjej

Hej,

Egentligen är detta är bra tid i livet, fint väder, fina vänner, bra jobb, två resor att se framemot (Prag med tjejerna 19-22 juli och Kreta med familjen 23-30 juli) och de ifrån tidigare inlägg verkar helt löst.

Jag har haft en riktigt bra dag, började med en utbildning 8-10 imorse och därefter han vi flera bara chillat i solen, spelat kubb, haft picknik osv.

Men jag skriver ju aldrig här när allt är helt bra, så vad är det som hänt? Jag tar det ifrån början, i lördags var vi ute några stycken, jag blev riktiiiiigt full. Vi gick till excet och kände oss lite som milfar som vi uttryckte det då hahah. Jag och E började strula med samma killar, de hela slutade med att vi båda följde med samma kille hem och hade sex med honom (turades om i olika rum :p). Han ville att vi skulle vara alla tre och kommer ihåg att jag inte ens brydde mig haha, men E ville inte så att vi hade inte det vilket kanske var bra såhär i efterhand. Efter detta började vi båda snapa med honom. Jag kände mig ändå attraherad av honom och va längesedan jag gjorde det av någon och eftersom jag var så full då så kände jag att vi nog hade kunnat ha bättre sex ihop så var lite intresserad. Får reda på att E åkte hem till honom igårkväll och låg med honom igen. När jag frågar idag om det hade varit okej om jag också gjorde det en gång så svarar hon "tror verkligen inte att det är en bra ide att vi ligger med samma kille under samma tidsperiod", hon berättar också om hur rolig kille han var och att han var grym i sängen. Känner lite ursäkta????? vad gav dig då rätten att göra det men inte jag??? I så fall skulle vi väl båda hållt oss ifrån det, nu tänker hon dessutom fortsätta träffa honom och jag har typ blivit förbjuden att göra det. Förstår såklart vad hon menar men känner att vi skulle pratat om det innan isf. Hatar att jag är så konflikträdd och inte kan säga ifrån för blev egentligen fett sur över detta. Hoppas min ilska släpper och att jag snart hittar någon ny go kille till moi. Problemet är ju att jag typ alltid blir lite "hang-over" på killar jag legat med och har lite svårt att släppa dom, vill att vi ska få till de ännu bättre typ och att de ska fortsätta vilja ha mig. Just nu är jag verkligen inne i det gällande honom, plus att jag känner mig väldigt sugen på honom. Så känner verkligen ilskan stiga när jag tänker på situationen... 

Livet just nu....

-Antidepressiva (setralin) känns okej, äter lägsta dosen per dag för fick för mycket biverkningar med b.la dålig mage och noll sexlust av högre dos. Men annars känns de bra, får fortfarnade ångest och blir orolig men tror inte jag blir nedstämd på samma sätt längre, eller så är det bara placebo. 

-Börjat jobba som personlig assistent och trivs ganska bra. Har bara jobbat tre pass hittills men känns som jag har läget hyfsat under kontroll och har ingen ångest över att åka dit (som jag hade till äldreboendet förra sommaren). Tyvärr jobbar jag väl lite mer (iaf helger) än vad jag hade velat, fast samtidigt är jag i behov av pengar så försöker se de positivt. Vecka 29 och 30 ska jag vara helt ledig för resa till Prag med tjejerna och och Kreta med familjen, ska bli såå skönt. Härligt att ha sommarlov med, yttlgare ett godkänt år bakom mig. Fick dessutom byta från praktik till en kurs den första månaden tillbaka i skolan, vet att jag behöver öva mer på de praktiska men tror inte psyket pallat med mer praktik just nu så blev överlycklig när de gick att byta, kändes som en sten lättade från hjärtat haha. Tror att detta kommer att bli en bra sommar, hoppas jag får rätt :)

-Igår sa jag en dum grej som sårade A, känns så dåligt såhär i efterhand. Under tiden tänkte jag inte alls på det men så fick jag ett sms imorse som förklarade hur hon kände och håller med henne. Förstår inte varför jag får det att låta som jag tycker hon är pinsam när jag egentligen tycker hon är rolig. Kanske tror jag nånstans att de blir ännu roligare då men det kan ju inte hon förstå och blir bara ledsen. Har bett om ursäkt men vet inte om det kändes som hon förstod mig. Hoppas hon förlåter mig, vi ska till hennes examen imon så vill ju att allt ska vara bra då. Hatar sånthär, får sån brutal ångest när jag känner skam, kan knappt hantera den...

Åtkommer alltid hit när jag mår dåligt, nästan aldrig annars. För tre veckor sedan påbörjade jag min praktik på allmänpsykriatisk avdelning och då bröt helvettet loss. Var där tillsammans med M från min klass som är otroligt duktig, jag jämförde mig hela tiden och mådde skit, folk blev förvånade över att vi gick i samma klass vilket inte var så kul. Blev som vanligt väldigt nervös inför alla praktiska moment, tror jag gör ALLT fel och vågar inte lita på mig själv över huvud taget. Fick en lite livskris, tänkte att jag aldrig kommer att klara av att jobba som ssk och nu bara slösar min tid som pluggar till det. Detta plus att jag i helgen hade sex med en kille där jag direkt efter fick känslan av att jag var bara "tröstkortet" jämfört med mina kompisar, att han aldrig skulle kunna dejta/vara tillsammans med en tjej som mig och då fick panik över hur hur dålig jag kände mig. Jag skällade ut han två gånger, varav ena gången var för att jag tyckte han kollade på inspekterande, tycker nästan lite synd om han såhär i efterhand haha men fick verkligen känslan av att han insprekterade min hy och hur mkt fulare jag var när det var så ljust. Och som sista grej, jag börjar introduktionen för mitt nya sommarjobb som assistens nästa vecka och känner extrem prestationsångest och nervositet inför. Allt det ledde helt enkelt till att situationen blev övermäktig. 

Jag vände mig till doktoronline och fick Setralin och Atarax utskrivet, redan andra dagen började jag känna mig lite bortdomnad i huvudet (vet inte om effekt verkligen kan komma så snabbt?? kanske var en biverkning egentligen) vilket var ganska skönt faktiskt, känslorna blev inte lika starka och jag kände mig lugnare. MEN jag har fått sån extrem aptit, kan äta hur mycket som helst utan att bli mätt. Det är svinjobbigt plus att jag är sjukt rädd för att gå upp i vikt. Fortsätter det ska jag skriva till läkaren imorgon och fråga om jag kan få Fluoxetin istället för Setralin, ett SSRI-preparat som påverkar aptiten mindre. Vet dock inte om Fluoxetin egentligen är det bästa för mina behov (ångest, oro, nedstämdhet), men ska fråga iaf. Annars vet jag inte hur jag gör, jag är inte så deprimerad att jag tycker det är värt att gå upp 20 kilo och få kroppsnoja inför sommaren ist liksom...återstår att de, vill gärna ha dessa tabletter egentligen för kan inte riktigt hantera min situation just nu. 

Tillägg: Den extrema matlusten försvann :)

Mycket har hänt sen sist, praktiken är över och är tillbaka i skolan igen. Praktiken gick över lag bra men hade velat lära mig mer, känner mig stressad över det, vill kunna så mycket mer än det jag kan. Har dessutom hamnat i ett grupparbete med en grupp jag inte alls gillar, eller snarare att alla är så duktiga vilket gör att jag känner mig värdelös och inte vågar säga nått för det känns som att allt jag säger är fel. Längtar tills på onsdag kl. 12 när redovisningen med den gruppen är över. 

Vad har hänt annars då? Jo, börjat träffa en kille från tinder, hade såklart oskyddat sex med han på första dejten eftersom jag är dum i huvudet :)))) slutade med att jag fick könsherpes, och med min otur och dåliga immunförsvar har jag fått blåsor och sår från hell. Gör fortfarande såå ont fast jag haft de över en vecka det kom och har knappt börjat läka. Detta är alltså något jag kommer ha från och till hela livet nu förmodligen. Mått så dåligt över detta men försöker tänka att de inte är hela världen, tydligen har en tredjedel av Sveriges vuxna befolkning det. När man får tillbaka det i skov brukar besvären vara mycket lindrigare och hålla i sig max en vecka, mellan sina skov brukar man normalt inte läcka virus och kan ha sex som vanligt. Så jag hoppas bara att jag inte kommer få utbrotten allt för ofta. Vet inte om jag vill träffa han igen eller inte (har träffats tre gånger nu), jag är ganska attreherad av han men the fact att han gav mig könsherpes drar ner de lite, dessutom är han så skrytig och tycker han är bättre än mig. Medan jag å andra sidan vill ha han ändå, de ger lite spänning och närhet i mitt tråkiga liv och jag vet att jag inte kommer bli kär i han så det känns skönt. Han ska iväg i två veckor nu så återstår väl och se om han ens hör av sig igen. 

Till min sista grej, igår var vi (J som också är singel just nu och hennes kompis S) ute och festade med ett fotbollslag vi träffade ute i fredags. Vi gick verkligen all in och stötte på alla, de flirtade med oss också. Jag var sååå på speciellt en kille och frågade till och med rätt ut om jag kunde få en kyss vilket han svarade nej på men han fortsatte ändå vara flirtig mot mig ända tills han säger "kan du bara lugna sig lite". Asså fick sån ångest och gick såklart därifrån med en gång, får sedan reda på av S att han har flickvän. Kände mig så dum, billig och bortgjord som varit på honom och blivit dissad, sänker verkligen självkänslan rejält. J var lite i en liknande situation, eller hon blev inte dissad men hon strulade med en kille som sedan sa till S att han ångrade sig för att han hade flickvän och bara hade strulat med henne för att hon var så på honom. Vi bestämde oss då (skiiitfulla som vi var) för att hämnas och började dansa extremt porrigt med deras lagkamrat framför dom, sa också till denna killen att vi ville ha trekant med honom vilket va största skämtet nånsin, asså jag har till och med könsherpes??? Tydligen hade han också flickvän men han var ändy schysst och berätta det och sa "ni är jättefina tjejer båda två, hade lätt suttt på er båda om jag inte haft flickvän". Så yes, allt med den kvällen va så pinsamt. Känner mig fortfarande dum, billig och bortgjord som var så på många och blev dissad. Vet att ångesten över det snart släpper men idag har den vart jobbig. Undrar ibland om mitt liv består av nått mer än ångest. Får fan brutal ångest över allt. Mkt kul liv, och japp jag vet att jag är en klagig männsika. Hejdå

Tillägg: hade inte könsherpes utan det var bara svinkoppor som försvann med antibiotika, tack gode gud för det!!! Killen från tinder hörde aldrig av sig ingen...

Fast de borde gå åt de bättre hållet så gör det inte de, vad är meningen med att leva när allt är såhär jobbigt? Gjorde jag verkligen rätt när jag lämnade mitt ex? Mådde ju betydligt bättre när det fortfarande var vi än vad jag gör nu. Hur är de möjligt att komma över någon man fortfarande älskar? Kommer jag verkligen klara det när jag inte ens vet om det är de rätta att göra? Saknar hur han alltid fick mig på bättre humör och hur bra jag mådde då. Aldrig tidigare känt att jag behöver komma bort så mycket som nu. Få släppa allt, honom, prestationsfylld praktik/skola, bekräftelsebehov osv. Stenen i bröstet blir bara tyngre, orkar snart inte mer. Ser inte framemot något längre, känns som mitt liv är helt monotomt och inte i en bra grad heller. Försöker tänka att saker kommer bli bättre, men när? Jag går under...