Så mycket han hänt sen sist, har ju tydligen inte skrivit på tio månader. Jag har flyttat, fick lägenhen som jag skrev om så här har jag hunnit bo i snart sju månader. Trivs bra, min egna lilla lägis. Oscar blev ett långdraget kaptiel, fram och tillbaka några gånger men äntligen har det slutat göra ont när jag täner på honom. Har träffat en kille som heter Kim några gånger, vi ska ses ikväll igen. Han har en dotter, vilket känns konstigt. Försöker att inte tänka för långt fram men blir ju så lätt att jag planerar hela mina framtid med någon, det är ohälsosamt i knooow. Tror det grundar sig att jag verkligen vill ha ngn att känna sig trygg med, samtidigt som det är så läskigt. Har såklart träffat massa andra killar emellan också b.la Filip, Axel och Markus...saker har skitit sig på olika sätt, men har inte varit leden över ngn föutom Oscar. Utöver detta har också jag och Anna varit ute och rest i fem veckor, vi var runt i Thailand, Kambodja och Vietnam. Det var verkligen livets resa, hade velat vara borta längre. 

Så varför är jag deprimerad denna gången? Jo, corona-pandemin. Kom hem från Asien för tre veckor sedan 2,5 av dom har allt spårat. Corona har ju vart ett känt fenomen redan sedan i början av året men det har successivt blivit värre och de är bara de senaste veckorna det påverkat även Europa så mycket som det gjort. Dödsifforna stiger, andra länder är helt i karantän och hr har diverse ställen har stängt ner eller påverkas av olika förbud. Events, klubbar, barer, resturanger, flygplatser osv. Det är tufft på jobbet, inget är sig likt längre. Vi kollegor är uppdelade, hälften är nere på epidemiavdelningen. Jag slipper i nuläget pga min kroniska bronkit, vilket ändå är väldigt skönt när man hör folk berätta om vilket kaos det är där. Känner mig otillräcklig. Även utanför jobbet suger allt. Det man har sett fram emot t.ex Håkan-konsert, att jag och Emma skulle köra en vecka i Sverigen i sommar, att vi skulle fira pappa som fyller 60 med att resa till USA osv. kommer antagligen allt bli inställt. Det är så mycket oro i luften över vad som ska hända....vill bara att saker ska vända men tror vi har en lång tid framför oss. Jag som hade sett fram emot ett bra år och en bra sommar. Istället kommer nog detta bli det tuffaste året vi vart med om. Känns helt sjukt att vi faktsikt är med om detta, känns som världen är en krigszon. COVID-19 jag hatar dig. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nej men va hände med Kim? Jo blev dissad, jag fick känslor men inte han. Skräll va??? Gör skitont, trodde verkligen det var på riktigt denna gången. Vi hade det så bra. Jag fick träffa hans dotter, vi höll handen på stan, han hade en tandborste här o...

Vad är nytt?  Började träffa en kille som heter Oscar i februari, allt var sååå bra. Vi hade superkul ihop, han var gullig och snäll och vi snackade konstant. Sexet var sjukt bra, jag började även sova där vilket var jättemysigt (va längesen jag so...

Gått så längesedan sen sist. Har börjat jobba på riktigt, det är fortfarande så svårt och uppstår nya sitautioner hela. Längtar tills jag kan få känna mig som en ganska van och sjuksköterska och faktiskt känna att jag kan något. Även kärlekslivet är ...

Eller det kanske inte är riktigt helt sant, för jag känner ångest. I fredags tog jag examen, det var riktigt roligt men blev sviiiinfull verkligen, har massa minneluckor och vet att jag gjort ett flertal saker jag verkligen ångrar. I lördags var det ...

På önskan från förra inlägget döpte jag detta till "äntligen har det vänt", för det har det gjort. Blev godkänd på båda sluttentorna och avslutade praktiken med en fin slutbedömning. Nu har vi endast en ynka grej (även om den är ganska stor) kvar i s...