Fast de borde gå åt de bättre hållet så gör det inte de, vad är meningen med att leva när allt är såhär jobbigt? Gjorde jag verkligen rätt när jag lämnade mitt ex? Mådde ju betydligt bättre när det fortfarande var vi än vad jag gör nu. Hur är de möjligt att komma över någon man fortfarande älskar? Kommer jag verkligen klara det när jag inte ens vet om det är de rätta att göra? Saknar hur han alltid fick mig på bättre humör och hur bra jag mådde då. Aldrig tidigare känt att jag behöver komma bort så mycket som nu. Få släppa allt, honom, prestationsfylld praktik/skola, bekräftelsebehov osv. Stenen i bröstet blir bara tyngre, orkar snart inte mer. Ser inte framemot något längre, känns som mitt liv är helt monotomt och inte i en bra grad heller. Försöker tänka att saker kommer bli bättre, men när? Jag går under...

Praktiken känns helt okej hittills, känner att jag kan mer än vad jag tror och den av min handledare jag träffat hittills känns jättesnäll. Att jag ska vara där i sex veckor till känns dock lite långtråkigt, vet att jag kommer stöta på "svårigehrer" under vägen men jag hoppas att jag kommer att lösa det. Lite söndagsångest nu inför en lång vecka men tror de kommer kännas bättre redan efter imorgon. 

I fredags var vi ute, var så sugen på en sen innan och räknade verkligen med att få till det. Vet att han sagt att han tyckte jag såg bra ut så tänkte att inget kunde gå fel. Men trots mycket alkohol så slog självfötroendet aldrig till och jag vågade liksom inte ta tag i det på riktigt, kännde mig så rädd för att bli dissad. Han gav mig lite respons men gjorde ingenting själv och det var dessutomen en annan tjej som var där som stötte jättemycket på honom (trots att hon har pojkvän sedan länge och visste att jag var ville "ha" han), så taskigt av henne, hon har gjort så tidigare mot en av mina kompisar. Så det blev inget och det kändes verkligen så tråkigt, känner mig jättebessviken och som att jag inte har något mer att se framemot nu. Hade tänkt att om vi gjorde nått i fredags kunde man snapat lite eller något efteråt för att få lite mer spänning i livet. Idag hörde jag av mig till en gammal killkompis men som alltid varit väldigt på mig innan och jag har alltid varit attreherad av honom. Men han svarade inte, misstänker att han har flickvän nu. Var dock bara en vanligt snap ut på marken där jag skrev "prommis" så han ju tänkt att jag skickat fel eller nått i och med att vi inte hörts på länge. Men känner mig såå ensam, vill ha någon att mysa med i mörkret...helst utan känslor inblandat. Klarar inte av att vara själv. Vill gärna ha lite bättre självförtroende med så att man slipper noja med och bara kan köra på det man vill. Slippa vara rädd för att bli dissad. Då hade man ju vågat göra saker mer tydligt och inte varit så rädd för var andra ska tycka. Ska till kuratorn imorgon, kanske pratar med henne om det imon. Mitt liv känns så ostabilt just nu. Hoppas de blir en bra veckor på praktiken. Vill bara säga be strong haha. 

Idag har varit en riktigt dålig dag. Varit ledsen, tänkte mycket på "oss". Gått iväg flera gånger och gråtit och har inte alls kunnat koncentrera mig, livet känns så hopplöst just nu. Ser inte meningen med nått. Samtidigt ska jag påbörja min T4 praktik imorgon vilket jag är riktigt nervös inför. Känner mig efterbliven, som jag inte kommer ihåg något och kommer göra allt fel. Vi har jobbat med det när jag varit hos kuratorn, att jag skulle skjuta upp min oro och inte låta den ta över mitt liv så lång tid innan. Det har funkat bra, inte alls oroat mig så långt innan iförväg som jag gjorde inför min T2 praktik, men nu är det en dag kvar och oron går inte längre att skjuta upp. Vi har också jobbat med att det är okej att misslyckas, den delen har vi inte kommit riktigt lika långt med. Kräver inte att praktiken ska bli perfekt för att jag ska känna mig nöjd, men vill känna att jag lär mig, att jag inte gör bort mig och självklart att jag blir godkänd. Min familj ska iväg och åka skidor med ett stort gäng v.7 och känns så orättvist att jag antagligen inte kan följa med pga av att jag har praktik och inte får ihop tillräckligt med timmar annars. Känner att jag egentligen behöver komma iväg och få tänka på något annat. Få slappna av lite och bara vara. Är rädd för att vara ensam dessutom, tidigare praktik när min familj vart bort bodde x hos mig. Är i ett dark place just nu, hoppas jag får en bra praktik och att livet vänder strax. 

Fick tanken om att skapa någon slags dagboksblogg och visade sig att jag redan hade en. Visserligen en jag inte använt på tre år, men varför inte fortsätta här. Så mycket har ändrats sen sist, tandställningen jag skrev om i förra inlägget är redan borta, resan till Magaluf redan gjord, studenten redan tagen (sedan länge) och jag och pojkvännen har gjort slut. I slutet av september gjorde jag slut/tog en paus med honom pga av att jag tyckte vi tänkte för olika om framtiden, tanken var då att han skulle "ändras" (börja tänka så som jag ville) och då skulle vi bli tillsammans igen. Men någon gång längs vägen slutade jag hoppas, kände att det inte spelade någon roll längre vad han gjorde, för att jag ändå inte skulle vilja bli tillsammans igen. Jag hade tänkt låta de rinna ut i sanden eftersom vi inte direkt hade någon kontakt men så hörde han av sig och skrev att han saknade mig. Kände att jag var tvungen att avsluta det på riktigt, något av de jobbigaste jag gjort i mitt liv, separationsångesten var enorm. Jag vet att jag inte längre är kär i honom, att jag inte vill dela min framtid med honom, men ändå...hur fan gör man? hur kan man komma över någon med delat sitt liv med, sina bra och dåliga stunder, sina drömmar och sina sorger med i fem år? Jag var typ ett barn när vi träffades, 16 år, fick inte ens gå på krogen. Jag vet inte hur man lever utan honom, jag vet inte vem jag är när jag står själv. Jag saknar honom fast ändå inte, saknar snarare oss och hur vi var ihop, än att jag vill ha han här med mig nu tror jag. Ser hur alla planer jag haft för oss försvinner. Hur vår lägenhet skulle se ut, vilka resor vi skulle göra ihop, vad vi skulle hitta på i sommar...Och att se de planerna försvinna gör ont, så jävla ont. På riktigt alltså: fysiskt ont. Det blir inte bättre av att han verkar bitter, anklagar mig för att inte vara "tillräckligt" ledsen. Vi har alltid varit så respektfulla emot varandra, vill inte att han ska förstöra det, inte ändra bilden av oss. Jag vill förvara det fina i mitt hjärta föralltid och typ låsa in det där eller nått. Helt av allt vill jag kunna gå tillbaka dit också- i mina svaga stunder.

Men singellivet har ju haft sina fördelar med. Har ofta känt mig instängd, som att jag förlorar en del av min ungdom när jag inte lever life (typ ligger runt?). På nyår hade jag sex med en annan för första gången, det var spännande men inte jättbra. Kändes konstigt första gången med någon annan, är så van vid mitt ex att jag nästan blev irriterad på han nya för att jag tyckte han gjorde "fel". Vet inte om jag förväntade mig riktigt, han kan ju inte veta hur jag vill ha det på samma sätt som en kille jag varit tillsammans med i fem år vet. Kände ändå att vi hade någon sexuell kemi och att vi kunde bättre så åkte hem till han helgen efter igen, och det blev bättre. Var mer nykter och mer plannerat. Vet inte om jag ska träffa han igen, är så skönt att ha någon där. Någon att mysa med, ha sex med, sova med utan känslor inblandat.  Men samtidigt känner jag mig inte attreherad av honom, känns som att jag borde kunna hitta någon "bättre" för mig. Eller blir det krångligt då? Vill ju inte få känslor för någon och kanske är det då det fungerar (när man inte är särskilt attraherad av personen alltså). Fast samtidig vill jag ju testa på nu, hmm svårt. Skulle i vilket fall inte tro att mitt umgänge med denna killen blir särskilt långvarigt. Ska ut i helgen, kanske hittar jag någon annan redan då, har en jag är lite sugen på. Återstår att se vad som händer.