Fick tanken om att skapa någon slags dagboksblogg och visade sig att jag redan hade en. Visserligen en jag inte använt på tre år, men varför inte fortsätta här. Så mycket har ändrats sen sist, tandställningen jag skrev om i förra inlägget är redan borta, resan till Magaluf redan gjord, studenten redan tagen (sedan länge) och jag och pojkvännen har gjort slut. I slutet av september gjorde jag slut/tog en paus med honom pga av att jag tyckte vi tänkte för olika om framtiden, tanken var då att han skulle "ändras" (börja tänka så som jag ville) och då skulle vi bli tillsammans igen. Men någon gång längs vägen slutade jag hoppas, kände att det inte spelade någon roll längre vad han gjorde, för att jag ändå inte skulle vilja bli tillsammans igen. Jag hade tänkt låta de rinna ut i sanden eftersom vi inte direkt hade någon kontakt men så hörde han av sig och skrev att han saknade mig. Kände att jag var tvungen att avsluta det på riktigt, något av de jobbigaste jag gjort i mitt liv, separationsångesten var enorm. Jag vet att jag inte längre är kär i honom, att jag inte vill dela min framtid med honom, men ändå...hur fan gör man? hur kan man komma över någon med delat sitt liv med, sina bra och dåliga stunder, sina drömmar och sina sorger med i fem år? Jag var typ ett barn när vi träffades, 16 år, fick inte ens gå på krogen. Jag vet inte hur man lever utan honom, jag vet inte vem jag är när jag står själv. Jag saknar honom fast ändå inte, saknar snarare oss och hur vi var ihop, än att jag vill ha han här med mig nu tror jag. Ser hur alla planer jag haft för oss försvinner. Hur vår lägenhet skulle se ut, vilka resor vi skulle göra ihop, vad vi skulle hitta på i sommar...Och att se de planerna försvinna gör ont, så jävla ont. På riktigt alltså: fysiskt ont. Det blir inte bättre av att han verkar bitter, anklagar mig för att inte vara "tillräckligt" ledsen. Vi har alltid varit så respektfulla emot varandra, vill inte att han ska förstöra det, inte ändra bilden av oss. Jag vill förvara det fina i mitt hjärta föralltid och typ låsa in det där eller nått. Helt av allt vill jag kunna gå tillbaka dit också- i mina svaga stunder.

Men singellivet har ju haft sina fördelar med. Har ofta känt mig instängd, som att jag förlorar en del av min ungdom när jag inte lever life (typ ligger runt?). På nyår hade jag sex med en annan för första gången, det var spännande men inte jättbra. Kändes konstigt första gången med någon annan, är så van vid mitt ex att jag nästan blev irriterad på han nya för att jag tyckte han gjorde "fel". Vet inte om jag förväntade mig riktigt, han kan ju inte veta hur jag vill ha det på samma sätt som en kille jag varit tillsammans med i fem år vet. Kände ändå att vi hade någon sexuell kemi och att vi kunde bättre så åkte hem till han helgen efter igen, och det blev bättre. Var mer nykter och mer plannerat. Vet inte om jag ska träffa han igen, är så skönt att ha någon där. Någon att mysa med, ha sex med, sova med utan känslor inblandat.  Men samtidigt känner jag mig inte attreherad av honom, känns som att jag borde kunna hitta någon "bättre" för mig. Eller blir det krångligt då? Vill ju inte få känslor för någon och kanske är det då det fungerar (när man inte är särskilt attraherad av personen alltså). Fast samtidig vill jag ju testa på nu, hmm svårt. Skulle i vilket fall inte tro att mitt umgänge med denna killen blir särskilt långvarigt. Ska ut i helgen, kanske hittar jag någon annan redan då, har en jag är lite sugen på. Återstår att se vad som händer.