I förra inlägget skrev jag om att jag hade två killar, nu har jag ingen. Oscar träffade jag bara en gång till men kände att han blev lite på väl på och kände ingen större attraktion till honom så oschysst som man är så slutade jag helt enkelt bara svara honom :/ lite dålig stil men vad säger man ens till en kille man bara träffat fyra gånger?

Albin o jag däremot har under den senaste tden (fram till i söndags) hörts välidgt mycket, vi har pratat massa i telefon, snapat nästan varje dag och haft massa telefonsex. Han sa massa gulliga grejer och jag kände verkligen att nu är det på riktigt liksom, trodde att de var påväg mot att bli vi. Han var hemma förra helgen och jag var såå taggad inför att träffa honom, längtade verkligen sönder. Vi sågs förra fredagen, det var ganska kul men efter det började jag tänka och blev lite klänging mot honom. Så när vi sågs på lördagen igen var det inte alls lika bra och jag kände mig plötsligt väldigt osäker på honom ännu en gång. Han slänger ut sig (igen) att han inte vill ha distansförhållande och allt kändes ännu sämre. När han sen åker hem på kvällen bryter jag ihop. Känner att jag inte orkar med den oklarheten som vart mellan oss en gång till, aldrig veta vart jag har honom och när jag väl tror att han börjar come around så visar det sig alltid att han inte gör det. Så i söndags skrev jag helt enkelt att jag inte ville ses mer pga av att jag inte vill få känslor (vilket jag ju egentligen redan har hehe) för någon som inte vill ha mig och att jag har svårt att träffa andra för jag gillar honom mer. Han svarade liknande "då kanske det är det bästa, för just nu iaf. Man behöver ju faktiskt inte göra det jobbigt i onödan". Just nu?? Känns som han verkligen tror att han kan komma och gå som han vill. Och jobbigt i onödan? det är redan jobbigt!! Just nu hoppas jag fortfarande att han ska höra av sig samtidigt som jag hoppas att han inte gör det och att jag faktiskt kommer över honom denna gången. Hade vart lite fett att få dissa honom om han hör av sig när han kommer hem i sommar hehe.

Såå till praktiken. Som vanligt när det gäller grejer som ger mig prestationsångest är det ett känslomässigt kaos inom mig. Vissa dagar känner jag mig stolt och nöjd och tänker typ att jag fixar detta, medan jag andra dagar känner mig sämst och att bara vill ge upp. Jag lär mig iaf mycket. Men är så orolig inför praktiskta NKSE och att jag ska bli underkänd på den eller på hela praktiken. Fastän de inte är så långt kvar till sommaren känns det som att den aldrig kommer komma, för att jag måste bestiga berg innan typ. En sak är säker, klarar jag detta kommer jag bli sjukt stolt över mig själv. Men nu får jag bara ångest av att tänka på allt. Fick dessutom tillbaka en uppgift nu i veckan som behövde kompletteras. Snälla ge mig lite kraft, styrka och ork inför den närmsta månaden...och låt mig klara allt så jag kan njuta i sommar snälllllaaa <3333