Jag träffade en gammal kompis idag, finns ingen jag an prata med som henne och som lyssnar och försöker förstå en på sättet som hon gör. Jag är så fruktansvärt mainstream, osäker och ytlig. För helt seriöst så skäms jag lite (eller kanske mer att jag skulle skämts ifall jag såg nån jag kände) när jag är med henne. Anledningen är hennes klädstil, hon har en väldigt egen och lite extrem stil. Lite krock när jag går där i min Odd molly kofta, svarta Dr. denim jeans och Primeboots. Men som sagt, jag lever innan för boxens gränser (kan man ens säga så?). Hon är i alla fall en väldigt fin, snäll och omtänksam människa och det är ju de som räknas. Helt ärligt så saknar jag henne, våra tider (sjuan, åttan, nian typ) och alla underbara minnen. Hon är inte som mina andra kompisar, hon bryr sig om mer än killar, utsende, fester osv. Usch, nu lät jag hemsk, för jag har faktiskt jätteroliga och goa kompisar men dom har känts lite annorlunda det senatse. Kanske är det denhär nya singelgrejen? Dom är i alla fall väldigt bra!

När jag berättade för henne om ångesten jag haft det senaste, dels den över hur snabbt tiden går och att jag inte känner mig redo för framtiden, dels att jag tycker de känns konstigt att vara tillsammans med nån när jag är så säker på att jag inte vill dela mitt liv med han, tyckte hon att jag skulle prata med en psykolog. Skulle man våga det? Och skulle det ens hjälpa? Vartit hos en kurator en gång och kändes bara som hon tyckte jag var dum i huvudet. Får se hur jag gör, hade ju trots allt vart skönt att ha någon profisionell att prata med! Måste börja försöka att börja leva i nuet, och inte ständigt tänka fram eller tillbaka. Kram