Då var det nytt år -2018- och jag är så otaggad. Fast att det kanske inte låter så i alla inlägg så har nog 2017 varit en av de bästa åren hittills och vill inte lämna de bakom mig än. Detta året, med start i Mars, ska vi göra vår slutgiltiga praktik och det är såå mkt som måste falla på plats för att jag ska känna mig som sjuksköterska. Så fast det är två månader kvar börjar jag redan oroa mig inför den. Känns typ som att jag har två månader kvar att leva nu och sen tar livet slut hehe vet att de låter sjukt. 

Har träffat Albin tre gånger till och då sovit över varje gång. Känner verkligen att jag börjar gilla honom, frågade igår vad han tänker om famtiden och då svarade han typ att han inte kände att han ville ha något distansförållande men att han gärna fortsatte snacka, att jag kunde komma till Lund och hälsa på och att vi kunde ses när han var i gbg. Kanske inte var så dåligt svar egentligen men tänkte ändå att vi var påväg nånstans tror jag så känner mig så ledsen nu. Vi ska träffas en gång till innan han åker hem igen och kommer knappt veta hur jag ska bete mig för vet att de kommer kännas så jobbigt när jag åker därifrån och inte veta när och om man ses igen. Kändes dåligt bara när jag åkte däridrån imorse....Dessutom har han inte hört av sig på hela dagen (vilket kanske inte är så länge) men inbillar mig att han tappat intresset lite nu. På ett sätt vill jag bara skita i han, släppa det och gå vidare medan jag på ett sätt vill försöka satsa och visa honom att de kommer gå (om de nu verkligen bara är avståndet som är ett problem). Är så himla rädd att bli sårad bara, hatar detta....villa gråta men kommer inga tårar, vill börja med setralin igen men vet inte om det är en bra ide.