Praktiken känns helt okej hittills, känner att jag kan mer än vad jag tror och den av min handledare jag träffat hittills känns jättesnäll. Att jag ska vara där i sex veckor till känns dock lite långtråkigt, vet att jag kommer stöta på "svårigehrer" under vägen men jag hoppas att jag kommer att lösa det. Lite söndagsångest nu inför en lång vecka men tror de kommer kännas bättre redan efter imorgon. 

I fredags var vi ute, var så sugen på en sen innan och räknade verkligen med att få till det. Vet att han sagt att han tyckte jag såg bra ut så tänkte att inget kunde gå fel. Men trots mycket alkohol så slog självfötroendet aldrig till och jag vågade liksom inte ta tag i det på riktigt, kännde mig så rädd för att bli dissad. Han gav mig lite respons men gjorde ingenting själv och det var dessutomen en annan tjej som var där som stötte jättemycket på honom (trots att hon har pojkvän sedan länge och visste att jag var ville "ha" han), så taskigt av henne, hon har gjort så tidigare mot en av mina kompisar. Så det blev inget och det kändes verkligen så tråkigt, känner mig jättebessviken och som att jag inte har något mer att se framemot nu. Hade tänkt att om vi gjorde nått i fredags kunde man snapat lite eller något efteråt för att få lite mer spänning i livet. Idag hörde jag av mig till en gammal killkompis men som alltid varit väldigt på mig innan och jag har alltid varit attreherad av honom. Men han svarade inte, misstänker att han har flickvän nu. Var dock bara en vanligt snap ut på marken där jag skrev "prommis" så han ju tänkt att jag skickat fel eller nått i och med att vi inte hörts på länge. Men känner mig såå ensam, vill ha någon att mysa med i mörkret...helst utan känslor inblandat. Klarar inte av att vara själv. Vill gärna ha lite bättre självförtroende med så att man slipper noja med och bara kan köra på det man vill. Slippa vara rädd för att bli dissad. Då hade man ju vågat göra saker mer tydligt och inte varit så rädd för var andra ska tycka. Ska till kuratorn imorgon, kanske pratar med henne om det imon. Mitt liv känns så ostabilt just nu. Hoppas de blir en bra veckor på praktiken. Vill bara säga be strong haha. 

Idag har varit en riktigt dålig dag. Varit ledsen, tänkte mycket på "oss". Gått iväg flera gånger och gråtit och har inte alls kunnat koncentrera mig, livet känns så hopplöst just nu. Ser inte meningen med nått. Samtidigt ska jag påbörja min T4 praktik imorgon vilket jag är riktigt nervös inför. Känner mig efterbliven, som jag inte kommer ihåg något och kommer göra allt fel. Vi har jobbat med det när jag varit hos kuratorn, att jag skulle skjuta upp min oro och inte låta den ta över mitt liv så lång tid innan. Det har funkat bra, inte alls oroat mig så långt innan iförväg som jag gjorde inför min T2 praktik, men nu är det en dag kvar och oron går inte längre att skjuta upp. Vi har också jobbat med att det är okej att misslyckas, den delen har vi inte kommit riktigt lika långt med. Kräver inte att praktiken ska bli perfekt för att jag ska känna mig nöjd, men vill känna att jag lär mig, att jag inte gör bort mig och självklart att jag blir godkänd. Min familj ska iväg och åka skidor med ett stort gäng v.7 och känns så orättvist att jag antagligen inte kan följa med pga av att jag har praktik och inte får ihop tillräckligt med timmar annars. Känner att jag egentligen behöver komma iväg och få tänka på något annat. Få slappna av lite och bara vara. Är rädd för att vara ensam dessutom, tidigare praktik när min familj vart bort bodde x hos mig. Är i ett dark place just nu, hoppas jag får en bra praktik och att livet vänder strax. 

Fick tanken om att skapa någon slags dagboksblogg och visade sig att jag redan hade en. Visserligen en jag inte använt på tre år, men varför inte fortsätta här. Så mycket har ändrats sen sist, tandställningen jag skrev om i förra inlägget är redan borta, resan till Magaluf redan gjord, studenten redan tagen (sedan länge) och jag och pojkvännen har gjort slut. I slutet av september gjorde jag slut/tog en paus med honom pga av att jag tyckte vi tänkte för olika om framtiden, tanken var då att han skulle "ändras" (börja tänka så som jag ville) och då skulle vi bli tillsammans igen. Men någon gång längs vägen slutade jag hoppas, kände att det inte spelade någon roll längre vad han gjorde, för att jag ändå inte skulle vilja bli tillsammans igen. Jag hade tänkt låta de rinna ut i sanden eftersom vi inte direkt hade någon kontakt men så hörde han av sig och skrev att han saknade mig. Kände att jag var tvungen att avsluta det på riktigt, något av de jobbigaste jag gjort i mitt liv, separationsångesten var enorm. Jag vet att jag inte längre är kär i honom, att jag inte vill dela min framtid med honom, men ändå...hur fan gör man? hur kan man komma över någon med delat sitt liv med, sina bra och dåliga stunder, sina drömmar och sina sorger med i fem år? Jag var typ ett barn när vi träffades, 16 år, fick inte ens gå på krogen. Jag vet inte hur man lever utan honom, jag vet inte vem jag är när jag står själv. Jag saknar honom fast ändå inte, saknar snarare oss och hur vi var ihop, än att jag vill ha han här med mig nu tror jag. Ser hur alla planer jag haft för oss försvinner. Hur vår lägenhet skulle se ut, vilka resor vi skulle göra ihop, vad vi skulle hitta på i sommar...Och att se de planerna försvinna gör ont, så jävla ont. På riktigt alltså: fysiskt ont. Det blir inte bättre av att han verkar bitter, anklagar mig för att inte vara "tillräckligt" ledsen. Vi har alltid varit så respektfulla emot varandra, vill inte att han ska förstöra det, inte ändra bilden av oss. Jag vill förvara det fina i mitt hjärta föralltid och typ låsa in det där eller nått. Helt av allt vill jag kunna gå tillbaka dit också- i mina svaga stunder.

Men singellivet har ju haft sina fördelar med. Har ofta känt mig instängd, som att jag förlorar en del av min ungdom när jag inte lever life (typ ligger runt?). På nyår hade jag sex med en annan för första gången, det var spännande men inte jättbra. Kändes konstigt första gången med någon annan, är så van vid mitt ex att jag nästan blev irriterad på han nya för att jag tyckte han gjorde "fel". Vet inte om jag förväntade mig riktigt, han kan ju inte veta hur jag vill ha det på samma sätt som en kille jag varit tillsammans med i fem år vet. Kände ändå att vi hade någon sexuell kemi och att vi kunde bättre så åkte hem till han helgen efter igen, och det blev bättre. Var mer nykter och mer plannerat. Vet inte om jag ska träffa han igen, är så skönt att ha någon där. Någon att mysa med, ha sex med, sova med utan känslor inblandat.  Men samtidigt känner jag mig inte attreherad av honom, känns som att jag borde kunna hitta någon "bättre" för mig. Eller blir det krångligt då? Vill ju inte få känslor för någon och kanske är det då det fungerar (när man inte är särskilt attraherad av personen alltså). Fast samtidig vill jag ju testa på nu, hmm svårt. Skulle i vilket fall inte tro att mitt umgänge med denna killen blir särskilt långvarigt. Ska ut i helgen, kanske hittar jag någon annan redan då, har en jag är lite sugen på. Återstår att se vad som händer.

Usch..förra veckan fick jag reda på att jag måste skaffa både glasögon och tandställning. Glasögon har jag haft på känn länge eftersom jag vet att jag ser dåligt men får nu inte köra bil längre utan. Min plan är att använda dessa ibland (när jag övningskör, sitter långt bak i klassrummet osv.) och under tiden lära mig använda linser. Men det är ju så sjukt svårt!! Känns omöjligt verkligen och mitt tålamod med det är ingen bra kombo. Tandställningen vad delvis eget val, då jag har överbett och dessutom en tand som står rätt ut och det är fruktansvärt fult och tanden har dessutom växt mer ut de senaste åren. Men jag är så himla orolig att jag ska behöva ha både räls och glasögon samtidigt, jag har redan dåligt självförtroende och tycker inte jag ser bra ut och med detta som grädde på moset kommer de bli värre än värst. En av sakerna kan jag ta men inte båda samtdigt. Hoppas att jag antigen slipper räls och kan ha typ nattskena eller nått liknande eller att jag lär mig linserna. Men just nu känns det hopplöst!!

Mår äntligen lite bättre igen!! Sedan en vecka tillbaka har jag fått mindre ångest osv. Jag och mina kompisar har bokat en resa i sommar och min pojkvän ska med. Kanske borde kännas sådär eftersom mina känslor gått upp och ner lite det senaste och resan inte är avbokningsbar men känns faktiskt skönt, behöver inte fundera så mycket då. Speciellt eftersom de är en riktigt festarresa vi ska på tror jag det känns skönt att ha med honom, då kan man kombinera det med fest och mys istället. Tror verkligen bara allt hade blivit värre annars ifall det vart fest rätt igenom och han inte vart med. Dessutom är det en annan tjej som ska med som också tar med sin pojkvän. Tror kanske inte det är över vad jag känner för honom jag haft ångest över utan mer att det någon gång kommer ta slut så varför inte lika gärna nu? Men jag vill ju vara med honom just nu, kommer säkert komma en tid då jag känner att det inte längre fungerar. Och även om det kommer vara jobbigt kommer det antagligen kännas rätt att göra slut, vilket det inte känns nu!

Har börjat söka lite jobb nu med. Kan inte se mig själv jobba riktigt men hade ju vart så skönt med lite extra pengar (är totalt pank efter bokning av resan) och inte behöva ha panik när man väl tar studenten. Så jag hoppas på det bästa. Har dessutom lite andra saker att se fram emot, så skönt! Det enda man vill i livet är ju trots allt att vara lycklig!

Fattar inte, såhär mycket och ofta har jag aldrig känt innan? Vad händer? Känner mig deprimerad på riktigt, dessa senaste två månaderna har vart ett helvette som gått upp och ner och jag vet inte hur jag ska få det att sluta. Är det mina berg och dalkänslor för min älskling, som jag helt seriöst inte vet ifall jag har känslor kvar för eller inte längre. Känns verkligen för jävligt för hade aldrig orkat med ett break-up eller paus när jag mår som jag gör. Han är så fin och jag behöver han, varför är jag inte säker? Känner mig ensam, som inga kompisar egentligen bryr sig. Går verkligen inte att beskriva men känns som jag lever i en bubbla, är aldrig glad på insidan längre..när ska det bli som vanligt igen? Fattar fan inte asså

Jag träffade en gammal kompis idag, finns ingen jag an prata med som henne och som lyssnar och försöker förstå en på sättet som hon gör. Jag är så fruktansvärt mainstream, osäker och ytlig. För helt seriöst så skäms jag lite (eller kanske mer att jag skulle skämts ifall jag såg nån jag kände) när jag är med henne. Anledningen är hennes klädstil, hon har en väldigt egen och lite extrem stil. Lite krock när jag går där i min Odd molly kofta, svarta Dr. denim jeans och Primeboots. Men som sagt, jag lever innan för boxens gränser (kan man ens säga så?). Hon är i alla fall en väldigt fin, snäll och omtänksam människa och det är ju de som räknas. Helt ärligt så saknar jag henne, våra tider (sjuan, åttan, nian typ) och alla underbara minnen. Hon är inte som mina andra kompisar, hon bryr sig om mer än killar, utsende, fester osv. Usch, nu lät jag hemsk, för jag har faktiskt jätteroliga och goa kompisar men dom har känts lite annorlunda det senatse. Kanske är det denhär nya singelgrejen? Dom är i alla fall väldigt bra!

När jag berättade för henne om ångesten jag haft det senaste, dels den över hur snabbt tiden går och att jag inte känner mig redo för framtiden, dels att jag tycker de känns konstigt att vara tillsammans med nån när jag är så säker på att jag inte vill dela mitt liv med han, tyckte hon att jag skulle prata med en psykolog. Skulle man våga det? Och skulle det ens hjälpa? Vartit hos en kurator en gång och kändes bara som hon tyckte jag var dum i huvudet. Får se hur jag gör, hade ju trots allt vart skönt att ha någon profisionell att prata med! Måste börja försöka att börja leva i nuet, och inte ständigt tänka fram eller tillbaka. Kram

Ni vet den känslan när hela magen känns som den bestod av en klump? Eller är det kanske ett hål? Jag har alltid haft en del ångest från och till, många gånger över småsaker. De senaste två månaderna har den kommit oftare än vanligt. Anledningen är min stora panik över framtiden. Om fem månader tar jag studenten, fem månader!! Jag har ingen anning om vad jag vill eller kommer göra efteråt, verkligen inte den blekaste. Jag har ingen jobberfarenhet och inte särskilt höga betyg så utbudet vimmlar ju inte direkt heller. Alla är så himla glada. Och visst, jag med, över att komma bort från skolan och över hur kul själva studentdagen kommer vara. Men sen då? När man inte längre är barn på egentligen några plan, utan vuxit upp och verkligen kan kalla sig vuxen? När man inte har samma trygga grund att stå på. Självklart kommer allt lösa sig i slutändan, som det alltid gör, eller? Men jag kan inte hjälpa att känna denna paniken, för även om studenten medför många möjligheter så medför den också en del frågetecken. hmmm..detta är så svårt! Alltså när man går från barn till vuxen, och det är verkligen ett hejdundrande stort steg. Får se om plannerigen jag har för tillfället håller i sig. Jobba på allt vad jag kan få i ett år, resa en del och spara resten. Därefter vara säker och komma in på det jag vill studera till haha. Återstår att se!